Yes, i dag fick jag nya boken :-)


Och jag är såå nöjd med trycket, jippie!

Min nya bettskena:


Som framgår av bilden har jag så mycket viktigt för mig att jag inte hinner blogga! Skämt å sido: Det är himla mycket just nu. 1. amelia Baby ska lämnas till tryck snart. 2. Min andra bok kommer i nästa vecka. 3. Min sexåring är sjuk. Osv … I dag har jag varit ”ute på fältet” och jobbat med ett reportage som kommer i amelia Baby. Dagen har varit så trevlig och givande! Och det bästa: jag har fått gosa med en liten bebis (och en stooor hund).

Dagens bokfit


Jag tycker att det är viktigt att matcha min klädsel med den bok jag läser. Så nu åkte den här färgglada kappan fram bara för att jag läser Kristina Ohlssons ”Änglavakter” med turkos bokrygg. Det blir ett himla arbete att springa och köpa alla dessa kläder, men vad gör man inte för en bok? ;-) Och då kommer den stora frågan: Hur ska man vara klädd om man läser ”Vecka 36”? Kanske en sparkdräkt för vuxna, se här!

Jag är ingen riktig författare …


… slår Sveriges Radio fast. Och sedan jämförs jag med Liza Marklund och Camilla Läckberg. Så jag gissar att det ändå är en stor komplimang att inte vara ”riktig”. Jag har många gånger retat mig på allt skitsnack om Läckberg, att hon skriver si eller så. Vad fan, hon säljer ju hur många böcker som helst! Folket hissar och kultereliten dissar (och delar samtidigt ut en känga till alla som köper hennes böcker). Så jag hör hellre till gruppen ”inte riktig” och blir omtyckt av dig, än att vara en ansedd författare – och skriva en bok som ingen orkar läsa.

Glassmassaker på jobbet idag


Visade precis den här bilden för min sexåring som utbrister: ”Fett, vad orättvist!” Men faktum är att GB:s glassnyheter som jag testade i dag mest var besvikelser. Mer blä än bra.

Så här jobbar en äkta deckarförfattare


”Deckarförfattare – då är du väl miljonär?!”


Ha ha, nej! För att leva på böckerna måste jag sälja 13 250 inbundna om året. Det är ganska mycket om man inte heter Camilla Läckberg. Andra sätt för författare att tjäna pengar på är exempelvis att sälja rättigheterna utomlands, men då krävs det ganska många sådana affärer. Pocketförsäljningen ger inte många kronor tillbaka till författaren, men å andra sidan sprids boken mer och väcker förhoppningsvis intresset för kommande böcker.
Jag vet att det är andra som tjänar på mig – men då får man inte glömma att det är de som har satsat på mig i ett läge då de inte har haft någon garanti för att det skulle löna sig.
Även om det såklart vore roligt att kunna leva på att skriva böcker, så har pengar aldrig funnits med i bilden när jag har drömt om att få min bok utgiven. Så miljonär eller inte – att få uppfylla en dröm är trevligt nog.

Lunchade med den här snyggingen idag:


Visst är han fin! Vi snackade om livet i allmänhet, karriären, och så planerade vi även en resa ihop till Gotland i sommar. Sedan somnade han.

Dagens usb-minne


Eller kanske till och med årets?

Men jag gråter


Det har nästan gått exakt tre år sedan det ofattbara inträffade i Arboga – en händelse som borrar sig rakt in i mitt hjärta och som ger mig kalla kårar. En händelse som jag inte kan förstå hur den kunde ske. Inte ens efter att ha läst Emma Jangestigs välskrivna bok (provläs här!) om hur hennes två fina barn rycktes ifrån henne. Jag beundrar henne och hennes anhöriga för deras enorma styrka. Och jag hoppas att alla mina varma tankar når fram till dem. Jag har läst boken under tiden som min mormor har varit dödssjuk. Det är ingen upplyftande läsning, men samtidigt ger den ett slags hopp. Klarar Emma det här, borde man väl överleva vad som helst? Men inte en elak sjukdom. Samma dag som jag läste sista sidan, dog min mormor. I dag.

Fortfarande spak efter gårdagens prövning

Min mormor är dödssjuk och det är hemskt att inte kunna göra något för henne. Jag brukar i alla fall åka till sjukhuset och hälsa på och pyssla om henne så gott det går. Min senaste grej är att jag sjunger för henne. Det gör henne lite glad i all misär. Men det är väldigt känslosamt och svårt att befinna sig i ett rum på ett sjukhus och ta ton.
I går när jag stod och masserade mormors fot kom hennes väninna plötsligt och hälsade på. Hon sitter i rullstol, och hennes dotter var med och hjälpte till. När vi har hälsat på varandra utbrister min mormor ”Sjung!”, och jag försöker intala mig att hon menar något annat. Men det gör hon inte. Böjd över mormors vänstra ben, står jag och masserar och harklar mig förskräckt. Sedan hör jag mig själv börja sjunga ”Se mig för här är jag. Låt livet komma nära.” Osv. Samtidigt som det här pågår undrar jag om jag är på en inspelning av Solsidan eller om det verkligen är på riktigt. Generat tittar jag upp och ser tårar i allas ögon, och förstår att det är allt annat än ett skämt. Jag lovar, jag skulle hellre sjunga inför hela Globen än för tre personer i ett slutet sjukhusrum. Särskilt i den situationen som rådde. Men vad gör man inte för sin mormor.

Tacktal till Alex Schulman!


Jag gav den här boken till min man i Alla hjärtans dag-present. Och nu har jag också läst den. Mest av allt uppskattar jag att du bjuder på historien om din misslyckade signering, för jag känner igen mig så väl! Det är helt underbart tragikomiskt när du beskriver hur du sitter där på Akademibokhandeln i Täby Centrum och väntar på att kön ska ringla sig lång, och hur du ska försöka hinna ägna lite tid åt alla som har tagit sig dit bara för din skull. Men ingen dyker upp. Till slut går en tant mot bordet, och du hälsar och frågar vad hon heter. Hon svarar besvärat och går sedan vidare.
Men det bästa är ändå när du bestämmer dig för att signera några böcker när du ändå är där, och när bokhandlaren kommer fram med jagad blick och ber dig sluta ”kladda i böckerna”. Varför då? Jo, för då får man inte returnera dem. Alltså, jag dör! Plötsligt fick jag perspektiv på resan till Göteborg (där jag ”bara” sålde två ex).
Det enda som inte var så lyckat med att ge bort den här boken till min man på Alla hjärtans dag är att han nu vill gifta sig med Amanda Widell, eller ja, Schulman som hon numera heter. Fan! För att vara med mig är som att springa uppför en sommaräng och känna blodsmak i munnen.

Snacka om att smälta in …


Låten som inspirerade till ”Vecka 36”



Sitting here alone with my memories
Staring at a picture of you and me
They say I look fine but if walls could talk
They’d tell you all about how much I break apart
I think we were right but we did it wrong
Every since you left me I just can’t go on
No I can’t even read the news today
‘Cause everything reminds me of yesterday

Refräng:
Empty room
Empty heart
Since you’ve been gone
I must move on
Empty room

I never realised it could make me cry
To hear the children laugh and play outside
A walk in the park shouldn’t be that bad
But everything without you seems to make me sad
I thought we were good we were meant to be
The way it turned out is still a mystery
No I can’t even read the news today
Reminds me of yesterday

Empty room
Empty heart
Since you’ve been gone
I must move on
Empty space
Lonely days
My life goes on
Just like the moon

And to sail across the sky alone
Forever trying to find its home
I can’t believe I have to say
I don’t know where you are today

Refräng

Nu finns ”Vecka 36” som pocket!


Jag fick den i handen för några dagar sedan och drabbades ännu en gång av den där totala overklighetskänslan. Är det här verkligen min bok? Ja, det står i alla fall mitt namn på omslaget. Det känns som att vinna på Lotto, fast bättre. En överdos med pengar skulle inte göra mig lika lycklig som att få förverkliga en bokdröm! Det fantastiska med böcker är att de hela tiden lever vidare – i olika former och på olika språk. Jag är så glad att jag får vara med om det. Och även om jag vet att jag borde lägga band på mig, så måste jag erkänna att jag har lite förväntningar på pocketen, att den ska gå bra. Jag har dock inte bestämt mig för vad som är bra … En rolig bonus i pocketen är att det finns ett kapitel med från nästa bok ”I stället för dig”. Dessutom finns massor med röster om Vecka 36 – de flesta från bloggare. Så har du recenserat boken, är det inte alls omöjligt att du finns med :-)

Nu börjar det närma sig!


Min dotter – en timme gammal


Kan man vara så här söt precis när man kommit ut från magen? (Silikonläpparna har hon inte fått från mig.) Snacka om att vara med i matchen från första sekund!  Det är så nostalgiskt att jobba med amelia Baby. Min enda oro är att jag ska bli sugen på fler barn. Just idag känns det dock väldigt långt ifrån att bli verklighet – sötisen på bilden har maginfluensa och jag försöker jobba hemma mellan kräkningarna :-(

RSS 2.0