Åttaårig bröllopsdag i dag!

Det är galet vad tiden går fort, snart är jag 100 år! Jag kan inte förstå att det var åtta år sedan jag och Tommy stod vid altaret i Gusums kyrka och lovade varandra evig kärlek. Dagen var magisk men innehöll också sorg och smärta. För dig som har läst mitt tack i slutet av ”I stället för dig" vet redan vad som hände på natten. Det här är något jag har haft svårt att prata om, men i vintras bestämde jag mig för att skriva om det. Krönikan publicerades i amelia Brud&bröllop 2011:


PS. Nej, jag såg inte ut som på bilden den dagen jag gifte mig. Jag var modell för bröllopstidningen några dagar innan det var dags. Så jag fick ett litet genrep!

Sömnbristen gjorde mig galen


Jag kanske borde tacka mina sovvägrande barn för att jag började skriva deckare? Min inledningstext i amelia Baby handlar visserligen inte alls om att skriva böcker, utan mer om chocken att få barn. Tröttheten efter alla sömnlösa nätter gjorde att jag inte orkade med allt det där som alla andra gör: att umgås. För att inte bryta ihop helt över allt jag inte pallade, försökte jag hitta något spännande att ägna mig åt då barnen faktiskt slumrade till ibland. Jag bestämde mig för att skriva den där boken som jag hade gått och funderat på. Det var underbart att få sväva bort en stund från bajsblöjor och svinkoppor, och landa i en spännande, påhittad värld. Några hundra omskrivningar senare blev det också en bok, men det visste du ju redan ;-)

Nu har jag visst retat upp några föräldrar!



Hoppsan, nu har jag visst lyckats reta upp några föräldrar på morgonkvisten med den här gästkrönikan i Allt om barn. Och det var i och för sig också tanken – tills man kommer till slutklämmen – att allt handlar om mig.
Det jag vill säga med texten är att det kan vara lätt att döma andra som beter sig konstigt i lekparken (jag avskyr till exempel sådana som bara står och babblar i telefon hela tiden) och plötsligt står man där en dag och har noll kontroll själv på varken barn eller mobil eller vad det nu kan vara. Livet som förälder är en bergochdalbarna och sömnlösheten kan göra att man tappar kontrollen ibland. Det var det jag ville återspegla. Sedan måste jag förtydliga att det INTE är jag som tycker att man ska vara uppklädd i parken (vilket jag heller aldrig är, men har skojat om i bloggen). Alla som har varit i en lekpark i Stockholm förstår nog vad jag menar. Många föräldrar är så snyggt klädda och jag fattar inte hur de hinner.

Om du inte tränar blir du ful och fet

Om du inte tränar blir du ful, fet, trött, benskör, gammal i förtid och förmodligen dumpad. Sexlivet är också avgörande för att förhållandet ska fungera i längden.
Tack alla experter som säger så, då vet jag. Jag vill gärna passa på att bjuda in dig till min verklighet:
Välkommen till hemmet där man får sova max ett par timmar i stöten. Är det inte fyraåringen som drömmer mardrömmar, är det minstingen som vaknar mitt i natten och vägrar somna om.
Om det är så lyxigt att alla är friska, vill säga. För när streptokockerna, kräksjukan eller en kraftig förkylning med en efterföljande dubbelsidig öroninflammation invaderar, då är ingen av oss särskild kaxig.
Skulle det mot all förmodan dyka upp en förförisk hint från min man i det läget, gamblar han med sitt liv som insats.
Förutom tröttheten finns det flera andra svåra hinder att ta sig förbi.
En sömnrubbad kvinna med bettskena, öronproppar och hörselskydd är både svår att få kontakt med och inte särskilt attraktiv (se bilder).
Så alla ni experter som strör tips omkring er – ni har säkert rätt, men det kan vara en idé att påpeka att det är okej att inte orka träna, experimentera med andra ställningar än sovställningar varje jävla dag för att anses vara en lyckad människa. Ibland handlar livet om att klara det viktigaste, resten får komma när det kommer. Fattat?
PS. Jag har börjat åka rulltrappa på min egentid.


Vi är inte på porrklubb!



På tal om mama, här är en gammal krönika som tidigare varit med i den tidningen:


Inte en tygbit finns på kroppen, han är spritt språngande naken. Helt ogenerat lägger han sig ner och särar brett på benen. Folk som går förbi stannar förskräckt upp och håller andan. Jag inväntar fortsättningen med stort intresse.
Och det blir värre. Med ett stadigt grepp tar han tag i den längre delen av paketet och börjar rycka utan minsta hänsyn till publiken. Någon sätter en Läkerol i halsen.
Vi är inte på en porrklubb, vi är på Kolmården.
Några föräldrar skrattar, andra viftar stressat bort barnen från schimpansståndet till ett lite mer oskyldigt sådant – glasståndet.
Att besöka en djurpark är annars långt ifrån en erotisk upplevelse. Kön in till djurparken var något längre än schimpansen kön, om man säger så. I en och en halv timme stod vår treåring och hoppade otåligt innan hon tog sats och sprang mot spärren och försökte planka. Armsvetten sprutade och all energi var förbrukad innan vi ens fick chansen att betala. När Visakortet var så när på tömt (610 kronor för två vuxna och ett barn), började promenaden mot alla exotiska djur. Noshörningar, surikater, elefanter, zebror, tigrar och gorillor, verkligen spännande.
Nähä, inte det? Treåringen vägrar lämna djurlösa Bamseland och den förbannade tekoppskarusellen som dessutom kostar 20 spänn snurren. När vi med våld lyfte ur henne för att gå vidare, var hon arg och besviken. Vi pekade glatt på antiloperna och girafferna, men det enda som syntes för en liten knatte var bara en massa folk. Kolmården var proppfull av människor och hade man tur dök det upp en och annan fluga i närheten av just oss.
Efter att ha passerat savannen utan minsta intresse från dottern, inträffar schimpansincidenten. Händelsen går obemärkt förbi för lilla Kharma som gäspar uttråkat.
Vi joggar förbi årets nyhet, Tiger World, för att hinna till nästa kö – till delfinshowen. Efter en trekvart blir vi insläppta och alla människor beter sig som hungriga djur som blir matade för första gången på tre veckor. Alla trängs och slåss om platserna och vägrar att flytta sig en centimeter på bänkarna när man kommer med en skrikande bebis på ena armen och en treåring på andra. Någon stirrar rakt fram, en annan ner i golvet, oss låtsas de inte se i alla fall. Sedan när publiken via mikrofon uppmanas att flytta ihop, går det plötsligt utmärkt att trolla fram flera meters tom bänkrad. Intressant fenomen.
Efter delfinföreställningen bestämmer vi oss för att gå raka vägen till bilen, men det kunde vi bara glömma, någon rak väg finns inte. Det handlar om att gå hela, långa vägen tillbaka till gå. Vi går och går och vill bara hem, men alla söliga människor är i vägen.
Väl i bilen, åker vi förbi safarit och glädjer oss att slippa ytterligare en lång kö. Man skulle aldrig hinna köa både till safarit och djurparken på samma dag. Det funkar bara under total lågsäsong eller när Enzo är sjukskriven.
I Kolmårdens broschyr står det om alla 750 attraktioner, att besöket är ett minne för livet. Jo tack, det kommer att ta tid innan jag smälter intrycken från den här dagen. Djurparken är mer rustad än någonsin. Det såg jag med egna ögon och det var ingen annan i närheten av schimpanserna som missade det heller. Miljön är fantasieggande, sanning med modifikation.
Jag borde ha kunnat läsa mellan raderna, men jag hade inte väntat mig en modern tappning av sexscenen i Eyes wide shut. Inte på Kolmården.

VM i dåligt bemötande

Träning handlar inte bara om att röra på sig. Man kan också träna på andra plan. Jag har lyckats få tag i SL:s inofficiella uppladdningsprogram inför VM i dåligt bemötande:


SVARA INTE PÅ TILLTAL. Hälsar en person som går på bussen, tackar eller säger något annat inställsamt, så har han eller hon givetvis en baktanke. Hälsa inte tillbaka. Bäst är att titta ner i golvet och koncentrera sig på att stänga dörrarna så fort som möjligt och komma i väg. Det är transportservice det är frågan om, ingen psykoterapimottagning.

ORDNING OCH REDA. Dubbeldörrarna längst fram i bussen där folk kommer och stör dig i ditt arbete (läs resenärerna), skall i normala fall hållas öppna vid påstigning. Undantag gäller vid spöregn, kyla och annat oväder. Då räcker det att öppna ena dörren. Resenärerna kan absolut stå och vänta i kö på sin tur och se på när någon får växel tillbaka på sina pengar. Du gör bara ditt jobb. I din takt.

INGE RESPEKT. Visa att livet som busschaufför inte är lätt. Tonfallet på rösten och uppsynen är viktig för att resenärerna skall få respekt. Allt annat än ett positivt budskap är fullständigt i sin ordning.

UTGÅNG BAK. Det går inte att lära en gammal hund att sitta. Så när resenärerna står och hänger som klasar längst fram i bussen när det är dags för avstigning, öppna inte dörrarna. Inte heller då dörrarna i mitten och där bak inte fungerar. Då lär de sig aldrig och kommer att ställa orimliga krav i framtiden. Speciellt äldre skall veta hut, utgång bak även med rollator.

KUNDEN HAR ALDRIG RÄTT. Oavsett vem och varför, så har resenärerna aldrig rätt. Utgå ifrån att de alltid försöker att fuska sig på bussen och åka gratis. Märker du att så inte är fallet, så är det bara ett undantag. Vadå felstämplat datum på rabatthäftet, har man hört den förut eller har man hört den förut?

HÅLL PÅ PRINCIPERNA. Kommer någon springande och knackar på bussdörren när ni ännu inte har lämnat hållplatsen, stå lugnt kvar utan att öppna dörrarna. Känns det svårt, stirra rakt fram. Åk sedan i väg med gott samvete. Personen får skylla sig själv som har missat att kolla tidtabellen. Eftersläntare kan gott vänta på nästa buss, gå eller skaffa bil.

DALTA INTE MED BARNVAGNAR. Visst, det finns en funktion som sänker bussen så att det är lättare att stiga på med barnvagn. Men det är egentligen ren lyx, hur tror ni att man gjorde förr i tiden? Då fanns det inte ens bussar. Har man valt att skaffa barn och valt att åka buss, så får man skylla sig själv. Dessutom är de gratisåkare. Använd funktionen efter ditt humör.

 

VM går i Kroatien i maj. Heja Sverige, jag tror vi har stor chans till en pallplats! Det är linje 1 och 3 i Stockholm som representerar Sverige i världsmästerskapen.


Hur fan ser jag ut?

Jag tittar på min noppriga fleecetröja som jag har på mig varje dag. Och ser sedan mina randiga pyjamasbyxor som är två nummer för stora. Som jag också har varje dag.

Storhetstiden är helt enkelt över. Hinner jag träna, duscha och till och med sminka mig, så är det bara att hålla andan. Det är nämligen stunder som är lätträknade. Resultatet blir att jag ser ut som jag gör. Jag fick en komplimang nyligen att jag såg ut p r e c i s som för tio år sedan. Jag tackade och förklarade uppriktigt att bilden var exakt tio år gammal. Nu ser jag ut som en levande reklampelare för begreppet tantvarning.

Jag skyller förfallet på mina barn. Det finns liksom ingen tid över. Och då kan det lätt bli att man sjunker så lågt som man aldrig hade kunnat drömma om under snyggåren. Anledningen till att jag går omkring som ett saggigt loppisfynd är att jag inte längre köper kläderna på Filippa K. Den svartvita shoppingkassen från NK har bytts ut till en blågul i plast. Som jag dessutom måste pröjsa för.

Hade någon sagt till mig att jag skulle börja storhandla när jag fick barn, skulle jag ha skrattat. Jag som alltid har handlat för stunden och aldrig orkat planera ens till nästa måltid. Om han eller hon hade sagt att jag dessutom skulle börja handla kläder i flerpack i mataffären hade jag utsett den personen till årets humorist.

Det är med sorg i hjärtat jag erkänner att människan hade haft rätt.

Det tog två besök på Citygross innan jag var fast. Tredje gången kom jag hem med en helt ny outfit. Till mig själv. Jag blev så upptagen av kläderna att jag inte hann handla mat. Det var bara att kasta sig över ett paket blöjor i hyllan bredvid jeansen och springa till kassan innan jag blev utslängd eller kvarglömd och inlåst.

Nej, okej nu ljuger jag faktiskt. Än så länge har jag inte handlat mer än ett trepack med strumpor. Men har man gått över gränsen så har man. Jag gick till och med och sneglade på trosorna som hängde där och tyckte att de inte var så tokiga.

Om du blir orolig för mig när du läser det här, kan du ju bara ana hur jag känner. Och min man. Det kanske också finns ett samband med ovanstående problem och inlägget under. Glad påsk!


Tidelag med husfluga

Så här inför påskafton tänkte jag bjuda på en extra magstark krönika för dig som missade förra numret av Friskispressen. Och vad har då sex med träning att göra? Än så länge finns det inte med på schemat på Friskis&Svettis, men vem vet, man ska aldrig säga aldrig. Av förklarliga skäl har jag ingen bild till det här inlägget.

När man får barn behöver det inte betyda att man bara har sex var tredje månad.

Det kan bli mycket värre än så.

Med första barnet kanske det funkar någorlunda med sexlivet efter ett tag. Planerar man fler barn, kan det faktiskt gå ganska hett till under vissa nogräknade perioder.

Men med två barn finns det ungefär noll minuter över åt annat än blöjbyten, sövningar, matlagning och allt annat vardagsfixande. Det är bara att inse fakta. Och på den lilla tiden då barnen äntligen sover (om de nu gör det samtidigt) är det tusen andra saker som på något sätt slinker sig före i priolistan. Det är knappt att jag ens har tid att fundera över att sex inte längre existerar. Jag har liksom inte orkat bry mig tills häromdagen. Då fick jag faktiskt lite dåligt samvete.

Jag och min man stod och plockade disk i köket. Han brukar inte tycka att det är särskilt upphetsande att skrapa gamla bortglömda tallrikar med möglade matrester eller rensa rent vasken från allt snusk som fastnat. Men den här morgonen såg han oväntat passionerad ut. Jag frågade vad det var som gjorde honom så nöjd. Då kom dråpslaget.

En stor fet husfluga hade landat på hans lår och sakta krupit upp för benet.

– Det är den mest erotiska beröringen jag har varit med om sedan vi fick Kenza, sa han och menade det.

Hon är ett år.

Det kändes sådär att konstatera att han har rätt. Frågan är om man kan vara en bra mamma, en spännande fru och en rolig och aktiv kompis på en och samma gång?

Jag lyckas uppenbarligen inte.

Men det ska ju inte behöva gå så långt att det slutar med tidelag med husfluga.

Jag borde ha sett varningssignalerna i tid. När jag söver minstingen i hennes rum, brukar jag somna själv av ren utmattning. Ensam kvar i dubbelsängen blir min man med boken Allt om kompost. Den har legat på nattduksbordet i ett halvår, vilket är skrämmande i sig. När jag började kika i den, förstod jag att den inte låg där av en slump.

Det är rena porrlitteraturen om man väljer att tolka den så. Eller vad sägs om kapitlet Storlek och form, Utförande, Det finns mycket att bygga av eller Det börjar i köket? Det måste ju syfta på en enda sak. Sedan kan man ju välja att blunda när man kommer till Det grova ogräset, Maskarna är våra bästa medarbetare och Den nya hushållsgrisen.

Men förmodligen ligger min man mest och gråter över val av hustru när han läser kapitlen som heter Isolering, Inget händer och En utrangerad frysbox.

Det finns en annan oroväckande aspekt på det hela som jag bara försöker att slå ifrån mig utan någon djupare analys. Tänk om han läser boken på största allvar?! Det värsta som kan hända är att det slutar med att han faktiskt vill ha en egen kompost. I så fall får vi ytterligare en sak att sköta och ännu mindre tid till varandra, hjälp!


Jag har aldrig gillat jympa

image31

 

Största anledningen till att jag inte har tyckt om jympa, är för att träning är lika med tävling för mig. Ett jympapass kan man inte vinna och det är tråkigt. Jag kommer uppenbarligen från en tävlingsinriktad familj. Under hösten var min syster med i tv-programmet Peking Express och liftade från Moskva till Peking tillsammans med sin chef. De vann, trots att modellsyrran inte direkt är någon friluftsmänniska. När de andra deltagarna oroade sig för att de inte skulle överleva på kamel genom öknen, var Tyra Sjöstedt mest nervös över att hennes nya Guccisolglasögon skulle repas av sanden.


Min bror är helt besatt av att tävla i mat och är med i kocklandslaget. Samtidigt som han lagade vinnarrätten i Årets kock mitt framför näsan på mig, satt jag på läktaren med en varmkorv i handen. Så nära, men ändå så långt bort. Det var ju höjden av ironi att lunchen tar slut för besökare på SM i professionell matlagning, medan juryn får pressa i sig sex rätter gourmetmat var tills de nästan kräks.

Tävlingsgenerna finns alltså, och då kan man ju undra vad jag har vunnit?

Absolut ingenting.


När jag var med i Lilla Vasaloppet för över tjugo år sedan, trodde jag att jag hade tagit hem hela skiten när en funktionär applåderade in mig i målfållan två timmar efter att alla andra hade åkt hem. En annan gång i min dröm om att bli friidrottare, blev jag tröstklappad hela upploppssträckan när jag sprang 800 meter. Klungan hade redan hunnit duscha och byta om när eltiden äntligen fick gå in i viloläge efter typ 2 minuter och 42 sekunder. Tiden är bra om man är tio år. Jag var 23.


Hela livet har jag fått nöja mig med att vara syskon till en framgång. Och det innebär, förutom att äta hotdog, att jag får gå på gym precis som alla andra som inte får betalt för att utöva sin idrott. Och nu när den insikten äntligen har sjunkit in, har jag börjat förstå det perfekta med jympa. På en timme får jag träna allt jag behöver. Styrka, kondition, rörlighet och smidighet. Vissa dagar är det också kul. Jag vet inte om jag har blivit vuxen? Eller kanske bara realist? Som en undersövd 30-årig tvåbarnsmamma har jag fattat att det inte längre är någon idé att satsa på en idrottskarriär. Då försvann plötsligt det där med att träning är lika med tävling. Vilken lättnad!

 

PS. Jag ser ju verkligen ut att ha jätteroligt på bilden, så jag förstår absolut att jag föredrog att tävla 800 meter i stället för att gå på jympa. Och ja, om du inte redan hade fattat det, så kom jag sist. Foto: Tommy Sarenbrant

 

 

 


När ska man hinna

klippa naglarna, betala räkningarna, raka sig, ringa mormor och småprata, köpa present till kalaset, panta tomburkar, åka till återvinningscentralen, tvätta den udda tröjan längst ner i tvättkorgen, byta till billigaste mobilabonnemanget, byta batteri på brandvarnaren, köpa nyglödlampa till sovrummet, prata med sin partner, sortera bort alla urvuxna kläder ibarnens garderober, jämföra elbolag och ta ställning, skicka riktiga vykort,städa ordentligt och inte bara sopa allt under mattan, gå i terapi, göra backup på hårddisken innan den brinner, skriva ut alla bilder och sätta i album, fylla i barnens första bok, laga gosedjurets öra som är trasigt, ringa till Stockholms hushållsservice och anmäla att tvättmaskinen inte centrifugerar, skruva till kylskåpsdörren så den går att stänga utan att det kräver våld, måla om hallen, åka till barnavårdscentralen och väga minstingen, köpa en assistent och börja baka bröd, pumpa däcken på barnvagnen, köpa nya glasögon så man kan börja se normalt igen, planera den där långresan som aldrig blir av, bygga friggebod, klippa gräset, ha sex, se nyheterna, läsa morgontidningen, bjuda på middag, köpa nya öronproppar, ringa försäkringsbolaget och kolla om alla försäkrade, hetsa Försäkringskassan så de kanske betalar rätt föräldrapenning till slut, löneförhandla, lägga undan gamla leksaker, storhandla, bry sig om miljön, börja äta enbart kravmärkt, diska sönderbrända kastrullen, justera garderobsdörrarna så de blir jämna, gå på toan, skypa kompisen i USA, fyllefejsa, lägga undan vinterkläder, reflektera över livet, köpa nya kläder till sig själv och inte bara till barnen, slänga sopor, gå igenom posten, köpa en tv med inbyggd digitalbox, dammsuga bilen och byta ut barnstolarna som är för små, skriva en roman, åka till Hasseludden, meditera, fotografera och videofilma och helst redigera på datorn och bränna ut en dvd, avsluta prenumerationen på tidningar man inte hinner läsa och som kommer ändå, lösa konflikter med grannen, lyssna av telefonsvararen eller över huvud taget svara i telefon, rensa kylskåp och skafferi på saker med bäst-före-datum 1997-någonting, gå på krogen och låtsas att man inte behöver bry sig om något, vädra, radera några av de 400 mejl som ligger i skickat-mappen, cykla till jobbet och sova en hel natt.

Hänger du med? Resonemanget är skrattretande. Man har ju inget annat än tid, ändå känns det precis tvärtom. Så den stora frågan är: när ska man hinna träna?



RSS 2.0