Åka längd var en nära-döden-upplevelse


Började morgonen med knappt fem kilometers längdåkning på isen. Herregud, vad jobbigt! Det kändes som att staka sig fram över tuggummi. Kanske beror det på att jag testade nya pass på Planet Fitness i går, och är helt förstörd i hela kroppen. Jag vet inte, men jag var svimfärdig i över en timme efter turen. Får se om jag ger bort skidorna efter det här ;-)

Jag lider av Kinectorexi!


Det är en uppgraderad variant av ortorexi, men innebär att man är besatt av en enda träningsform – Kinect. Eftersom jag har sjukdomsinsikt är det inte så allvarligt. Jag äter heller inte nyttigt, snarare tvärtom.
Kinect är en kamera som hör till Xbox. Den filmar mina rörelser. Så när jag kör friidrott, springer jag på stället framför tv:n och min figur i tv-rutan gör precis som jag. Vinkar jag, vinkar den. Hoppar jag, hoppar den. Det finns olika spel, vi kör mest Sport och Adventure. Min sexåring älskar också att spela, och jag kan inte annat än tycka att det är okej eftersom vi rör på oss. Men nu har jag börjat se banor framför mig även när jag blundar på kvällen …

Jaaaaaaaa, jag klarade en triathlon!


Här är jag och min ledsagare, Clas Björling, som lyckades ta mig runt levande.



Gren 1: 750 meter simning: 18 min 44 sek. Kändes bra, men önskade jag kunde crawla.


Växling: 1 min 19 sek. Av med våtdräkt och på med skor och hjälm – gick snabbt!


Gren 2: Cykel 20 km: 45 min 29 sek. Gick mycket bättre än jag trott även om det var långt.


Gren 3: Löpning 5 km: 25 min 7 sek. Första halvan av loppet gick rakt uppför. Jag hade ingen känsel i fötterna och jag var tvungen att fråga Clas om jag verkligen hade några ben kvar. (Min syn var inte heller på topp efter cyklingen.) Om jag hade sprungit ensam, skulle jag ha lagt mig ner och bara vägrat ta ett steg till. Någonsin igen. Men med svenske rekordhållaren i Ironman vid min sida var jag ju tvungen att hålla god min. Jag undrade om han drev med mig när löpningen liksom bara fortsatte – uppför. Jag sa nog ingenting till honom på hela sträckan.


Mål: Totaltid: 1 tim 30 min 41 sek! Jag är helt galet förvånad och nöjd. Det här trodde jag ALDRIG om mig själv. Jag har aldrig tränat att växla mellan olika grenar och jag har aldrig cyklat på en riktigt bra cykel eller simmat mer än motionssim på spa. Och det bästa av allt är att Clas sa att jag kunde dra av 10 min på min totaltid om jag hade gjort loppet någon annanstans, för värre än så här kan det inte bli! TACK CLAS FÖR DITT TÅLAMOD!

Hur ska jag klå Tyra och Kenza i sjukamp?


I höst har min man förvandlat dessa två tjejer till riktiga monster. Numera skulle jag bli rädd om jag stötte på någon av dem i en mörk gränd. Det värsta är att det kommer att bli en skräckinjagande drabbning redan nu i sommar. Jag och Tommy mot Tyra och hennes kille och Kenza och hennes pojkvän. Vi ska göra upp en gång för alla i en sjukamp som kan sluta hur som helst. I somras vann jag utan konkurrens eftersom Tyra föll redan på första grenen – häcken. Det slutade i rullstol på akuten. Själv hade jag missuppfattat allting och trodde att det var höjdhopp när det egentligen var frågan om häcklöpning (man ska inte vara en halvmeter över häcken):


Jag sprang i mål lika ”snabbt” som en sköldpadda. Häck är ju helt omöjligt om man inte kan tekniken. Sedan är det höjdhopp, kula, 200 meter, längdhopp, spjut och 800 meter – grenar som inte heller faller sig helt naturligt för min del. Jag tror att Tyra vinner överlägset, och att jag och Kenza får slåss om andraplatsen. Kanske kan man kräma ur något ur Coach Tommy som ändå har en bakgrund som proffs i tiokamp och möjligtvis ro hem en totalseger i partävlingen. Men det är på håret att det kommer att gå vägen. Jag och Tommy är ju 73 år tillsammans, vilket man inte ska glömma – Veteran-VM nästa! Jag kanske har drabbats av benskörhet eller så hoppar höftkulan ur redan under uppvärmningen. Min plan nu är att gå under jorden i ett halvår och träna upp mig. För det här är förstås hundra procents allvar!!!

Jag är ARG på min löpning

Det är så sjukt jobbigt att springa! I dag drog jag en sju kilometers terränglöpning och ville dö hundra gånger under loppet. Ändå tvingade jag mig själv att fullfölja för jag var inte så sugen på att göra ett nytt försök senare under dagen. Men hallå, ska det vara så jobbigt att springa när man har hållit på så pass länge? Någon gång borde det kännas lättare men jag tycker inte det. Det är alltid lika skitjobbigt! Nej, löpning är kanske trots allt inte min grej. Funderar på att satsa på schack i stället.

Så här håller jag mig i form


Gjorde en Carolina Klüft i somras. Hur kul som helst med sjukamp.

Jag fick frågan hur jag tränar av en läsare med slutkommentaren ”din fysik är otroligt imponerande”. Nu vet jag inte om den personen skojade när hon skrev så för jag är inte så vältränad som många verkar tro. Jag har varit gravid två gånger och det gör en hel del med kroppen – jag har större fötter, är bredare över bröstkorgen och har en pösig mage. Men vet du vad? Jag bryr mig inte ett dugg om det (okej då, lite magrutor skulle jag inte tacka nej till)! Hur kroppen känns är tusen gånger viktigare än hur den ser ut. Jag tränar för att känna mig stark och för att orka med allt jag gör. Och nu till svaret på frågan: Jag springer 2–3 gånger i veckan och kör styrka hemma på vardagsrumsmattan. Nu har jag också börjat med en jätterockring på dagarna som pausträning på jobbet (till mina kollegers stora förtret). Det är nämligen ingen som kommer förbi när jag drar i gång. Jag försöker att se all rörelse i vardagen som en bonus. Jag reser mig hellre upp på jobbet och går bort till någon och frågar en sak än att mejla. Jag blir glad om skrivaren står långt bort så jag får röra mig (det är därför jag skriver ut saker hela tiden). Och jag låtsas som om hissen alltid är trasig och väljer hellre trappan än rulltrappan. All rörelse blir en bonus i stället för något jobbigt. Förutom min vardagsträning och löpning så testar jag många träningsformer i mitt jobb. Jag är nyfiken på nya träningspass och prylar. För jobbet räkning har jag till exempel testat:

• Poledance
• Piloxing
• Stenåldersträning
• Magdans
• Strip chair
• Bollywooddans
• Acroyoga
• Bikramyoga (i värme)

Tipsa mig gärna om roliga träningsformer och bra prylar!

Min man är en mardröm …


… för bloggtjejerna Kenza & Tyra. I deras webbteveshow ska ”Coach Tommy” förverkliga deras värsta mardröm: att genomföra en triathlon. Det är VÄLDIGT underhållande att se träningspassen och hur tjejerna svär över hur jobbigt det är. Gå in här och klicka på Mardrömmen 1, 2, 3 för att få lite träningsinspiration!

Träningsdejt med min man


Kan verkligen rekommendera träningsdejter – riktigt härligt att träna och umgås som jag och min man gjorde i helgen. Men just rullskidor var kanske inte det lättaste. Särskilt inte när staven plötsligt fastnade i ett brunnslock …

Jag lever som en äkta triathlet

Jag cyklar till möten i stan och kommer fram svettig, med andan i halsen. Jag löptränar de dagar jag är hemma. Det är egentligen bara det där med simningen. Det skulle aldrig falla mig in att hoppa i Mälaren där det troligtvis ligger ett och annat lik och guppar på botten. Blä! Dessutom känns det helt sjukt att betala för att köra skiten ur sig (att tävla i triathlon är dyrt!) när man kan göra det gratis. Men jag simmar regelbundet två gånger om året på Hasseludden, så vem vet, snart kanske även jag ser tjusningen med triathlon.

Börja aldrig träna!

Det finns massor skäl till att inte träna: Du kan skada dig, det är dyrt med gym, du behöver bra skor och kläder som kostar massor osv. Men det största skälet till att aldrig börja med träning är att du riskerar att bli beroende! Det är som ett gift! Och då blir man ett extra stort nervvrak när man är sjuk och inte kan träna. Nu har jag varit träningsobar i en månad och jag känner mig helt knäckt, såväl fysiskt som psykiskt. Träningsabstinensen tar kål på mig. All nervositet, oro, överskottsenergi och liknande bara pumpar runt i blodet i stället för att begravas någonstans i löparspåret. När jag behövde träningen som mest, svek kroppen mig genom att bjuda in en elak förkylning utan någon som helst eftertanke. Hur ska jag någonsin kunna förlåta?

Det finns alltid hopp!


Min man är hemma och sjuk (så bilden ljuger). Han hostar oavbrutet sedan en vecka tillbaka. Själv skulle jag bli galen, men inte Tommy. Han lyckas alltid hitta något positivt med allt när han är på det humöret. Så imorse sa han på fullaste allvar: ”Man kan ju faktiskt se hostandet som en slags träning. Om jag håller emot med magmusklerna, så kanske ett sixpack snart träder fram!”

Bellmanstafetten på 23,34!


Herregud, jag fattar ingenting. Hur kunde jag springa så bra – och så fint (se bild)! Jag är jätteglad att jag ens kom till Bellmansstafetten i tid då trafiken INTE var på min sida. Jag hann inte ens värma upp och det kanske är det som är min grej: Strunta i uppvärmning och nedvarvning. För efteråt fick jag springa till barnen som stod och grät för att de inte förstod varför jag bara sprang förbi dem under loppet och försvann …

Oscar Jöbacks mål är att bli 100 år


Den här killen ser jag upp till – inte för att han är gift med Peter Jöback och för att han är en omtyckt aerobicsinstruktör. Nej, för mig är han cool för att han har så skön inställning till varför han tränar.
– Mitt stora mål i livet är att bli 100 år, allt över det är en bonus, berättade han i morse på en träningsfrukost hos Les Mills.
Oscar pluggar till samtalsterapeut och pratade om vikten av att vara närvarande i sin träning. Inte bara gå in och ”riva av ett pass” för att man borde, utan verkligen vara där och känna känslan i varenda muskel som anstränger sig. Och det kan jag lova att jag gjorde i morse när jag körde Bodypump och Bodycombat till grymt medryckande musik! Nu är jag superladdad för torsdagens Bellmansstafett!

Jag laddar med kara-t-robics


By the way, gissa hur gammal instruktören Charles är?

Jag älskar mina nya löpskor!


Asics Gel Noosa Tri, 1 500 kronor, Löplabbet!

”Alla kan springa en mil”

Åh, vad jag blev knäckt när någon sa det till mig i början av året när jag var otränad och trött. Jag kände mig långt ifrån att klara det. Men efter ganska mycket löpning under våren och sommaren, tänkte jag slå till på en milrunda. Och när jag läste min mans rapport efter Ironman kände jag mig nästan löjlig om jag inte skulle orka. Så här skriver han efter 3,8 km simning och 18 mils löpning: ”Kommer in och lämnar cykeln. Lägger mig ner på mattan bredvid hojen. Allt snurrar, ser dubbelt och stjärnor. Dags att göra min första maraton. Knyter på skorna, stoppar några Ipren 400mg i ryggfickan på linnet. Siktet är inställt på att gå skiten.”
Snacka om järnvilja. När jag drog i väg på min mil i måndags hade jag hela tiden hans ord i huvudet. Snacka om att det plötsligt kändes ganska lätt. Så kanske det ändå är så att alla kan springa en mil. Med rätt vilja.

Loppet blev en besvikelse


Målet var att springa under 19 minuter på Medieruset, men efter en kilometer svalde jag en fluga. Sedan gick allt snett. Allt är naturligtvis flugans fel. Kanske kan det även bero på mitt taskiga löpningspsyke. Jag har någon liten obehaglig typ inom mig som trakasserar mig hela loppet med kommetarer som: ”Kommer du verkligen klara det här?”, ”Fy fan, vad jobbigt det är, känner du?” eller ”Såg du att du precis blev omsprungen, ska du inte bara ge upp?”. Men jag tog mig i mål och spurtade till och med på upploppet. Min GPS-klocka visade 3, 9 km, men loppet är bara 3,7. Nåja, 19,21 blev tiden i år, pers med 14 sekunder. Det glädjande var att Camilla i mitt amelialag vann damklassen med rekordtiden 14,56. Så bra har aldrig en kvinna tidigare sprungit Medieruset vad jag kan se på deras resultatsida, fantastiskt! Och så vann vi även tjejklassen i år igen, så jag tänker vara lite glad i smyg i alla fall. Så det så!
Uppdatering: Jag kom på plats 11 av 228 i damklassen, så nu ska jag sluta gnälla!

I morgon smäller startskottet för Medieruset


Jag har tränat som en dåre för att klå min tid från förra året. Då sprang jag på 19:35 (3,67 km terräng). I lördags sprang jag ett testlopp hemma och jag tror fortfarande inte att tiden stämmer. Se bild. Å andra sidan är pulsen på noll, vilket enligt klockan innebär att jag är död. Det finns inte en chans i världen att jag fixar loppet så snabbt i morgon, men under 19 minuter ska jag! Inte nog med tidspressen, det pågår också ett inbördeskrig mellan mig och Anna om placeringen. Förra året drabbades hon av en stark chock när det gick upp för henne att jag kom före henne i mål. Så nu har hon till och med slutat på amelia för att hinna träna tillräckligt ;-) Dessvärre fick jag en oroande rapport om begynnande halsont och jag vet inte riktigt hur jag ska motivera mig om hon inte kan vara med. Jag återkommer i morgon med resultatet! Om det går bra.

Familjen övar häckteknik


Jag är mest stolt över mitt avspända ansikte ;-)


Här är en som är van vid 1,06-häckar.


Och titta noga, ser du också nästa Kallur?

52 minuter på milen!

Jag hade aldrig trott att jag skulle palla att springa en hel mil, men i dag på Mors dag slog jag till. På med GPS-klockan och sedan gav jag mig av. Efter varje kilometer piper klockan och visar tiden. I snitt sprang jag på 5:16 per kilometer. Det är inte på något sätt fantastiskt, men för mig som för bara några månader sedan aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att springa en hel mil, är det en seger!
Jag firade med att åka till akuten med min femåring som har borrelia och 40 graders feber!

Tidigare inlägg

RSS 2.0